Inlagd med dropp och morfin

I lördags under Melodifestivalen började jag få magknip. Jag tänkte att det skulle gå över om jag sov en stund, men sova kunde jag ju inte. Jag vaknade en gång i timmen, sen en gång i halvtimmen och det blev bara värre och värre.

Så igår vid 10 tiden så bad jag mamma att ringa 1177. Efter att ha väntat i 30 minuter så kom hon fram och förklarade hur jag hade det. Dom sa att jag skulle köras in akut till Värnamo. 

Med tårar i ögonen klädde jag på mig för att åka in. Smärtan blev bara värre och värre. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv, aldrig! 

Jag kom in på akuten, dubbelvikt. Började med att kräkas. Jätte mysigt!

Det tog inte lång tid innan dom tog emot mig för att ta urinprov, blodprov och la in mig på ett rum. 20 minuter efter det att jag kom in, fick jag min första morfinspruta. Sen fick jag en spruta varje timme fram till klockan 16:30, då blev jag uppkört till kirurgiska avdelningen. Då fick jag dricka någon konstig vätska som gjorde så att röntgen skulle ge bättre svar. Sen blev jag nerkörd till röntgen för att plåtas, haha! 

Dom kunde inte säga så mycket med dom svaren mer än att det satt en liten cysta på äggstocken. Dock var den så liten så dom trodde inte att den var anledningen till smärtan. 

Jag sov här inatt med en förhoppning av att vakna upp lite piggare, men nej! 

Vid 22:30 igårkväll fick jag ännu en morfinspruta så att jag skulle kunna somna, vilket jag också gjorde. Men jag vaknade igen vid 03:00 och då satte dom in smärtstillande via nålen jag har i armen. 

Då kunde jag sova till klockan 06:30 och då det var dags att ta nya blodprover. 

Nu har jag nog fått 6 morfinsprutor i nålen, 4 morfinsprutor i magen och två droppmorfin tillsammans med vanligt dropp. 

Nu snarkar jag vidare. Uppdaterar med en ny lägesrapport senare när jag vet något. 

Hoppalong! 

En idol, en förebild & mitt allt!

I onsdags skrev jag lite kort om en av mina idoler Petter Northug. Jag skrev också att jag skulle skriva om min allra största idol, min förebild och mitt allt. Den människan som ger mig kraft och mod att testa saker jag aldrig skulle tro att jag skulle lyckas med. Människan som jag ser upp till mer än någon annan. Jag talar såklart om min kära storasyster Majken. Jag trodde att det skulle vara enkelt att länga ihop ett inlägg om min relation till min syster och vad hon betyder för mig. Men nu har jag suttit och funderat på hur jag ska skriva och få ihop det här i 2 dagar och det känns bara som om det kommer bli en röra av alltihop. Jag ska göra mitt bästa, dyslektiker som jag är..

Jag har två syskon - Majken 4,5 år äldre & Axel 3 år äldre. Så jag har alltid varit den lilla sladdisen här hemma. Inte för att det skiljer så många år, men Majken och Axel tyckte alltid att det var kul att retas lite med mig.
När vi var yngre så ville jag så gärna vara med mina syskon, det spelar ingen roll om dom skulle vara med sina kompisar eller iväg och spela handbollsmatch. Jag ville vara med! Dom tyckte nog inte som mig.
Åren gick och vi umgicks som syskor gör. Ibland var det jag och Majken mot Axel, ibland var det Axel och Majken mot mig osv.. Men ibland kunde vi komma överens allihop.

Jag är uppväxt med att man har rätt att säga sin mening och vad man tycker. Vilket jag ofta har gjort. Det är inte alla som har tagit det lika bra som andra. Vissa har ju svårt för sanningen. Jag lever i ärlighet och jag mår dåligt av lögner. Där har jag fått en känsla av att jag och Majken är rätt lika. Vi lever vårar liv och vi är ärliga. Vi är inte rädda för att säga vad vi tycker och vi står tillsammans (om vi tycker likadant, haha).

Jag tror att jag och Majken har genomgått samma skit i vår barndom. I skolan var vi inte favoriterna som blev vald först på idrotten osv. Men ändå har vi kämpat vidare och visat att man kan stå emot elaka människor och fula ord.

När Majken började träna och satsa på skidåkningen beundrade jag henne. Att hon orkade. Det var under den tiden då jag tröst år mest. Jag gick upp som mest under den perioden och såg att hon lyckades. Hon gjorde framsteg efter framsteg medan jag gick upp mer och mer. Folk kom fram till mig och frågade hur det gick för Majken, hur mycket Majken tränar och vad Majken har för mål..
Jag blev självklart glad för att folk kom fram till mig och frågade saker om min syster, som hade gjort stora framsteg mot sina drömmar och mål. Men på sätt och vis hörde jag alltid en röst i mitt huvud som frågade "när är det din tur, Malin?" "När ska du börja?".

Jag började så smått att träna. I början orkade jag knappt gå en 5 km runda med mamma utan att behöva vila en vecka efteråt. Men det tog sig och jag hade helt plötsligt gått ner 10kg.
Jag tog träningen mer och mer på allvar. Så en dag kom Majken hem på middag och hade något att berätta. Jag skulle bli moster. Majken och Tomas skulle bli föräldrar. Min favorit syster skulle bli mamma. Jag kunde inte fatta att jag skulle bli MOSTER...! Lyckan var total.
Majken tränade för två och jag för en, för mig själv. Kunde hon träna för två så skulle jag minsann lyckas träna för mig själv.

Nu är jag moster åt världens finaste lilla pojk som heter Charlie. Han är den mysigaste killen i världen. Majken och Tomas har fått en så fin son som dom tar sig tid att leka med, träna med, gå till lekplatser och allt ett litet barn kan behöva i tvåårsåldern.

Det finns ingen människa som inspirerar mig mer än det Majken gör. Faller hon ner i ett hål så använder hon varenda lite muskel för att ta sig upp igen. Hon kämpar. Hennes kämparglöd ger mig motivation. Vi har vägt nästa 90 kg båda två men vi båda har kämpat oss tillbaka. Majken ligger en bra bit före mig. Hon har ett skidteam, en sambo som hon snart ska gifta sig med, en underbar son, hus, träningsmöjligheter osv. Det får mig att tro att det kommer hända mig också. Med tanke på min j*vla depression och efter allt som hänt den senaste tiden så har jag haft svårt att tro att det ska komma lycka till mitt liv också. Men när jag var hos Majken och Tomas i måndags så insåg jag att jag har gott om tid. Att jag kan fortsätta leva livet och träna på som bara f*n! Mitt stora mål just nu är att komma i såpass bra form att jag kan träna med Majken. Att vi kan ta hjälp av varandra och att Majken ska få en träningspartner som har samma mål som henne.

Och Majken, om du läser detta.. Vi har våra gräl och bråkar om onödiga grejor, men du kommer alltid vara min syster och den som inspirerar mig att fortsätta att kämpa mig igenom denna fruktansvärda depression. Jag älskar dig!

Sjuk igen & ingen dejt imorgon

Jahaja, sjuklingen här.. Då var det min tur att ryka på en ordentlig smäll. Igår vaknade jag och hade världens värk i mina leder. Envis som jag är så åkte jag till jobbet, vilket jag inte borde. Jag började frysa och fick mer och mer ont i mina leder.
Efter ett tag kände jag att det var dags att åka hem och vila. 39,2 graders feber och jag frös mer än en naken katt i en igloo. Så jag har i princip sovit sedan igår 16:30. Visst är det skönt att sova men just nu vill jag bara träna. Missade gårdagens långpass och dagens intervaller. Det är verkligen inget jag behöver just nu.

Imorgon är det alla hjärtans dag, jag hade en dejt men ja, han backade ur. Känns sådär, men nu är jag ju ändå sjuk så det kanske är lika bra att det blev som det blev :)
Eftersom jag är feberfri idag så hoppas jag att jag kan spendera min alla hjärtans dag med ett träningspass, lite choklad, kärleksfilmer och lite annat smått och gott.

Dagens frukost fick bli hallongröt, kiwi och massor av vitaminer!

"Your boys took a hell of a beating"

God morgon alla mina vänner & ovänner!
Nu har jag precis ätit frukost och tryckt i mig halva apoteket, haha. BCAA, antidepressiva, ångestdämpande och detox tillsammans med lite god mat är den perfekta starten på dagen för min del.
Jag sitter och kollar runt lite på youtube och hamnade på en av mina stora träningsförebilder. Nämligen Petter Northug. Tänker dela med mig av ett litet  klippa på honom som jag brukar titta på när jag saknar motivation.

Jag låter videon tala för sig själv.

I eftermiddag tänkte jag skriva ett lite längre inlägg om dagens pass som är ett rent styrkepass, min andra förebild och lite andra tankar.

Ha en bra dag,
Malin

Det finns ingen genväg till framgång

Som jag skrev i förra inlägget så kämpar jag fortfarande med min depression och ångest. Natten till idag var extra jobbig. Jag kräktes på grund utav ångest, hela natten. Efter allt som har hänt den senaste tiden så var det väntat att jag skulle komma ner i en riktig svacka. 

Därför har jag tagit det lugnt idag och börjat med lite småjobb framför datorn. 

Idag har jag även gett mig själv den bästa medicinen jag kan få - ett riktigt hårt intervallpass. Det ska jag säga er, att efter kvällens pass behöver jag inte oroa mig för några ångestattacker inatt. Det var en så härlig känsla i kroppen att sätta sig i bilen och åka hem. 

Nu sitter jag och kollar på #vmvinter och äter dagens sista måltid. Innan jag säger godnatt och ska nana kudden ska jag planera morgondagens träning och jobb. 

Har även fått igång min Funbeat, så ni får gärna gå in och följa mig :)

Träning är som medicin - fast gratis!

I söndags bestämde jag mig för att ge mig själv någonting jag skulle bli glad av. Jag gav mig själv ledigt och åkte till Landsbro och Vetlanda för att träffa min kära syster Majken m familj. Vilket var otroligt roligt.

Jag lämnade Anderstorp kl 07:00 för att möta upp Majken strax innan Landsbro. Vi begav oss mot skidspåret för en underbar träningsförmiddag. Vilket det blev. Efter en halvtimmes tid kom även Tomas till spåret för att träna lite. Det blev 1,5-2h klassiskt. Jag fick även testa Majkens Salomon RC skin skidor. Vilken fantastisk uppfinning! Ingen valla behövdes, du bara knäppte på dig skidorna och åkte - med fäste, i alla lägen! 

Vi lämnade landsbro för att åka hem till Majken och Tomas. Där väntade mat och dusch innan vi skulle hämta min favorit på förskolan. 

Den lilla underbaringen var så glad för att se mig igen så han sprang och slängde sig i min famn. Det är sånt som gör en glad i hjärtat. 

Sen tog jag en sväng till Pölder sport för att hämta 4 par skidor till Etixx ski team, kolla på ett par skidor till mig och köpa lite nya kläder.

När jag kom tillbaka till Vetlanda så satte jag och Majken oss i soffan för att gå igenom min träning. Så nu har jag fått ett schema att följa och kommer ge allt för att prestera så bra som möjligt under mina träningspass. 

Jag har börjat fundera lite på skidtävlingar men känner mig inte 100% redo för det ännu. Får se om det blir något innan säsongen är slut.

För övrigt så ska jag försöka att komma upp på lite högre höjder och träna lite. Förhoppningsvis vid våran stuga i de norska fjällen eller kanske en resa söderut. 

Psykiskt så är jag på samma nivå som jag varit den senaste tiden. Jag mår inte bra, men det är bättre än det var när det var som sämst. Vissa saker har gjort så att jag kanske har trillat tillbaka lite men nu är det bara att bita ihop och satsa på det som gör mig glad - träningen! 

The true story

Jag känner att jag måste skriva av mig lite. Börjar bli lite för mycket personal stuff på instagram och facebook. Det är ju inte alla som orkar med att se sånt så då tar jag upp det här istället, så kan ni som vill läsa. Och ni som är nyfikna och snackar om mitt förhållande med Rasmus, här har ni min story! Jag tar allt från början. Det kommer bli lite rörigt, men det får ni stå ut med.

Jag har alltså levt i ett distansförhållande med Rasmus sedan Juni 2013. Det har varit kämpigt men vi har för det mesta fått det att funka. Det har tagit hårt på både mig och Rasmus och nu har vi kommit till den punkten att vi inte klarar av det längre. Vi har alltså gått skilda vägar. Det är hårt. Under ett och ett halvt år har man inte bara lärt känna varandra innan och utan, man har gett sin partner en extra familj. Vi hann även att skaffa två små kaniner tillsammans. Vi hade hunnit bli sambos.

Kärlek är ju inte alltid en dans på röda rosor, och ibland går allt helt fel. Det hände alltså grejor som är det värsta man kan göra mot sin partner. Det satte sina spår. Tillit fanns inte där och det är A & O om ett förhållande ska fungera.
Ändå tycker jag att vi hade en helt underbar vecka på Teneriffa. Jag kände verkligen att jag började få tillbaka min tillit till honom. Det varade inte så länge. Han åkte till Dubai, Australien och Bali och där tog det slut. Vissa saker har fått mig att förstå att människor inte alltid är den man tror. Jag förstod detta när han ännu ett år åkte iväg till andra sidan jorden (det gjorde han även 2013). Ännu en gång utan mig.
Visst, jag ska låta han åka iväg på sitt och jag på mitt, men efter vad som hände när han var iväg året innan så var det svårt för mig. Speciellt när det fanns ett löfte om att inte åka tillbaka året därpå.

Detta satte sina spår och jag blev allt mer och mer osäker. Frågade ut Rasmus mer och mer. Vilket gjorde att han tröttnade på det hela, vilket jag förstår. Det hade jag också gjort. Men jag hade aldrig gjort så att han inte kunde lita på mig. Jag hade aldrig varit otrogen.

Nu är saker som det är och vi ska inte vara tillsammans. Det fungerar bara inte. Jag vill inte att folk ska gå runt och snacka om varför och vad som har hänt, så att allt ska bli fel. Så här har ni min story och den står jag för. Sen om Rasmus vill komma med sin story är upp till honom.

Jag känner iallafall att det är skönt att vara singel och bara få fokusera på mig. Med en svår depression och studier att slutföra så har jag mer än nog. Jag har en termin kvar och vill verkligen klara av den. Det är inte alltid lika lätt att sätta sig med en bok i tystnad och bara läsa. Alla tankar hamnar per automatik på vad som hänt.
Just nu önskar jag bara att jag kan släppa allt det här och inte få fler frågor om mig och Rasmus.. Jag vill bara vara Malin, 19 - snart 20år som bor i Anderstorp och pluggar beteendevetenskap. Singel men inte sökande.