lördag 14 februari 2015

En idol, en förebild & mitt allt!

I onsdags skrev jag lite kort om en av mina idoler Petter Northug. Jag skrev också att jag skulle skriva om min allra största idol, min förebild och mitt allt. Den människan som ger mig kraft och mod att testa saker jag aldrig skulle tro att jag skulle lyckas med. Människan som jag ser upp till mer än någon annan. Jag talar såklart om min kära storasyster Majken. Jag trodde att det skulle vara enkelt att länga ihop ett inlägg om min relation till min syster och vad hon betyder för mig. Men nu har jag suttit och funderat på hur jag ska skriva och få ihop det här i 2 dagar och det känns bara som om det kommer bli en röra av alltihop. Jag ska göra mitt bästa, dyslektiker som jag är..

Jag har två syskon - Majken 4,5 år äldre & Axel 3 år äldre. Så jag har alltid varit den lilla sladdisen här hemma. Inte för att det skiljer så många år, men Majken och Axel tyckte alltid att det var kul att retas lite med mig.
När vi var yngre så ville jag så gärna vara med mina syskon, det spelar ingen roll om dom skulle vara med sina kompisar eller iväg och spela handbollsmatch. Jag ville vara med! Dom tyckte nog inte som mig.
Åren gick och vi umgicks som syskor gör. Ibland var det jag och Majken mot Axel, ibland var det Axel och Majken mot mig osv.. Men ibland kunde vi komma överens allihop.

Jag är uppväxt med att man har rätt att säga sin mening och vad man tycker. Vilket jag ofta har gjort. Det är inte alla som har tagit det lika bra som andra. Vissa har ju svårt för sanningen. Jag lever i ärlighet och jag mår dåligt av lögner. Där har jag fått en känsla av att jag och Majken är rätt lika. Vi lever vårar liv och vi är ärliga. Vi är inte rädda för att säga vad vi tycker och vi står tillsammans (om vi tycker likadant, haha).

Jag tror att jag och Majken har genomgått samma skit i vår barndom. I skolan var vi inte favoriterna som blev vald först på idrotten osv. Men ändå har vi kämpat vidare och visat att man kan stå emot elaka människor och fula ord.

När Majken började träna och satsa på skidåkningen beundrade jag henne. Att hon orkade. Det var under den tiden då jag tröst år mest. Jag gick upp som mest under den perioden och såg att hon lyckades. Hon gjorde framsteg efter framsteg medan jag gick upp mer och mer. Folk kom fram till mig och frågade hur det gick för Majken, hur mycket Majken tränar och vad Majken har för mål..
Jag blev självklart glad för att folk kom fram till mig och frågade saker om min syster, som hade gjort stora framsteg mot sina drömmar och mål. Men på sätt och vis hörde jag alltid en röst i mitt huvud som frågade "när är det din tur, Malin?" "När ska du börja?".

Jag började så smått att träna. I början orkade jag knappt gå en 5 km runda med mamma utan att behöva vila en vecka efteråt. Men det tog sig och jag hade helt plötsligt gått ner 10kg.
Jag tog träningen mer och mer på allvar. Så en dag kom Majken hem på middag och hade något att berätta. Jag skulle bli moster. Majken och Tomas skulle bli föräldrar. Min favorit syster skulle bli mamma. Jag kunde inte fatta att jag skulle bli MOSTER...! Lyckan var total.
Majken tränade för två och jag för en, för mig själv. Kunde hon träna för två så skulle jag minsann lyckas träna för mig själv.

Nu är jag moster åt världens finaste lilla pojk som heter Charlie. Han är den mysigaste killen i världen. Majken och Tomas har fått en så fin son som dom tar sig tid att leka med, träna med, gå till lekplatser och allt ett litet barn kan behöva i tvåårsåldern.

Det finns ingen människa som inspirerar mig mer än det Majken gör. Faller hon ner i ett hål så använder hon varenda lite muskel för att ta sig upp igen. Hon kämpar. Hennes kämparglöd ger mig motivation. Vi har vägt nästa 90 kg båda två men vi båda har kämpat oss tillbaka. Majken ligger en bra bit före mig. Hon har ett skidteam, en sambo som hon snart ska gifta sig med, en underbar son, hus, träningsmöjligheter osv. Det får mig att tro att det kommer hända mig också. Med tanke på min j*vla depression och efter allt som hänt den senaste tiden så har jag haft svårt att tro att det ska komma lycka till mitt liv också. Men när jag var hos Majken och Tomas i måndags så insåg jag att jag har gott om tid. Att jag kan fortsätta leva livet och träna på som bara f*n! Mitt stora mål just nu är att komma i såpass bra form att jag kan träna med Majken. Att vi kan ta hjälp av varandra och att Majken ska få en träningspartner som har samma mål som henne.

Och Majken, om du läser detta.. Vi har våra gräl och bråkar om onödiga grejor, men du kommer alltid vara min syster och den som inspirerar mig att fortsätta att kämpa mig igenom denna fruktansvärda depression. Jag älskar dig!







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar