Det har hänt så mycket sedan jag skrev det senaste inlägget. Då var jag riktigt långt nere och visste inte hur flytten skulle gå. Jag hade varit med om massor av jobbiga saker. Allt var rätt kass. Så därför tycker jag att vi lämnar det.
Som sagt, mycket har hänt. Jag och Marley har flyttat till Göteborg, jag har börjat jobba på Nordic Wellness, träffat på kärleken och vi har varit i Norge. Det känns verkligen som att jag för en gångs skull får vara lycklig på riktigt. Detta mycket på grund av det sistnämnda. Att träffa någon som jag verkligen tycker om gör mitt liv så jäkla bra. Lite som att sväva på rosa moln. Han kom in i mitt liv och tog mig med storm.
Själva flytten blev jobbigare än jag trodde. Att lämna mitt trygga Anderstorp och inte minst familjen blev tufft. Någonstans har jag alltid haft dom där. Genom alla mina tuffa år i skolan, genom min viktresa, i medgång och motgång. Dom har varit min trygghet. Dom finns fortfarande kvar, men en bit bort. Att sedan bli ensam, när ensamhet kan vara något av det värsta jag vet, det var jobbigt.
Nu fick jag ju inte vara ensam så länge. I ca 1 vecka fick jag bo själv, sen kom han in i mitt liv och har inte lämnat mig sedan dess. Lucky me! Jag som hade tänkt att det skulle bli skönt att få bo själv och tänka på mig själv. Ni som har hängt med och läst lite av mina inlägg vet ju att jag inte är så duktig på att tänka på mig själv. Det är jag inte nu heller. Nu har jag en annan som jag alltid sätter först. Och med tanke på allt han faktiskt gör för mig så gör jag det utan att ens tänka.
För mig är det en otroligt stor utmaning, eller utmaning är kanske fel ord, men att släppa in någon efter så mycket svek som jag varit med om är inte lätt. Jag har ju trots allt varit singel i 2 år och tänkt mycket fram och tillbaka på hur jag någon gång ska kunna riva den mur jag byggt upp och bara våga. Jag har under det senaste halvåret haft kontakt med en kvinna i Halmstad som jobbar som coach. Hon ställer bara frågor och jag får svarar. Hon säger alltså inte vad jag ska göra utan det får jag själv komma fram till. Sen kan hon självklart ge tips, men det är mitt svar som blir handling.
Vi har haft en väldigt öppen dialog om hur det här med tidigare relationer har sett ut och vad jag har varit med om. Jag kommer så väl ihåg när jag sa att jag inte ville träffa någon förrän jag jobbat såpass mycket med mig själv att jag kände mig redo att träffa någon. Hon svarade snabbt med frågorna "Vem bestämmer när du är redo? Och hur vet du när du är redo?". Det fick mig att tänka väldigt mycket. Hur ska jag veta om jag är redo om jag inte vågar att sänka muren? Det här samtalet hade vi någon vecka innan jag flyttade. Två veckor senare träffade Oskar, personen som jag numera är i ett förhållande med. Jag tog till mig hennes frågor, svarade att det är bara jag som kan bestämma när och våga. Jag vågade sänka muren och släppa in en annan människa. Jag kan inte påstå att det har varit lätt, men jag vågade och hur bra blev inte det då?
Men nej, det har inte varit lätt, men jag har jobba med mig själv dagligen i över 6 månader nu. Jag har kommit väldigt långt och det är något som jag är väldigt stolt över!
Varför jag delar med mig av detta är för att jag vill att andra som har varit med om otrohet, svek, sorg osv ska veta att det finns hopp. Det är okej att bygga upp en mur, men vem ska säga till dig att du är redo att sänka den? Och hur ska du veta om du är redo om du inte vågar ta chansen? Jag säger inte att man ska kasta sig in i nya saker direkt efter det att man varit med om något sådant. För mig tog det två år och hade inte min coach ställt dessa frågor hade jag inte släppt in O i mitt liv. Jag hade distanserat mig ifrån honom och suttit här idag, ensam och singel. Våga att kasta er ut i saker och låt inte idioter för ert förflutna förstöra er framtid!
Jag skulle vilja påstå att Amor för en gångs skull har träffat rätt!
/M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar