Då var det återigen dags för ett sånt där känsligt inlägg, för mig iallafall. Jag har ju skrivit några rätt känslosamma inlägg angående mobbning, utfrysning och annat som jag varit med om. Tanken med det är inte att jag söker uppmärksamhet eller empati på något sätt. Jag vill att folk ska veta och förstå varför jag är som jag är och visa för andra människor som är i samma situation att dom inte är ensamma. Den senaste tiden har jag börjat tveka och fundera på meningen med livet. Därför känner jag att jag nu vill skriva av mig lite.Under min skoltid var jag en väldigt glad och positiv tjej, eller jag försökte iallafall. Jag ville gärna hjälpa andra och brydde mig oftast mer om folk i min omgivning än om mig själv. Men det blev ändå en väldigt jobbig tid i mitt liv. Jag var mobbad. Det var tungt och tillslut gav jag upp. Jag hoppade av skolan i hopp om att allt skulle bli bättre. Det blev det på sätt och vis. Vad jag inte tänkte på då var ensamheten. Jag kan känna idag att jag saknar dom där banden som man ofta knyter när man går i skolan. Det förlorade jag och det är något som jag än idag tycker är jobbigt.Efter en jobbig tid med mycket så kallad ensamtid så träffade jag personen jag trodde var mitt livs kärlek. Så var inte fallet. Att under ca 1,5 år bli sviken och bedragen gång på gång. Att försöka leva på hoppet. Att gå runt och le när man egentligen bara vill sitta i ett hörn och gråta. Det är inte så lätt som man tror. Det är så lätt att sitta och säga att man bara kan lämna personen och gå vidare. Än idag kan jag få höra ifrån folk vad den här personen gjorde emot mig. Nu kan jag bara borsta bort det för det berör mig inte på samma vis längre. Där och då kände man "vad har jag gjort för att förtjäna det här" men nu vet man att det inte var på grund av mig som den här personen gjorde så. Idag har vi ingenting emot varandra men jag kan inte påstå att vi är vänner. Att förlåta någon är inte det svåraste, men att lita på dom igen är en helt annan story.Det tog mig över ett år innan jag kunde släppa en människa så pass tätt inpå och känna någon form av kärlek igen. Tyvärr så tog jag ett stort steg åt fel håll när jag gick in i ett förhållande med den här personen. Personen behandlade mig precis lika illa som mitt så kallade ex. Än en gång kändes det som om någon rev ut mitt hjärta och stampade på det med spikskor. Denna gången blev jag bedragen på så sätt att jag kunde se det med mina egna ögon, på andra sidan jordklotet, närmare bestämt i USA. Det är något som tog väldigt hårt på mig. Jag kände ändå att jag var starkare denna gång. Jag visste ju att jag hade gått igenom skiten en gång tidigare. Jag klarade det bättre denna gången.Än en gång stod jag ensam, sviken och bedragen. Det här har tagit hårdare på mig än jag trodde. Att hela tiden gå runt och vara misstänksam och ifrågasätta allt. Det är något som är väldigt jobbigt. Jag vet att jag är ung och har många år på mig osv. Men jag vill inte vara ensam. Jag vill hitta min trygga punkt i livet. Jag vill hitta någon som kan ge mig den kärleken som jag är beredd på att ge. Jag vill kunna ha någon att göra sjuka grejor med. Någon som jag kan säga allt till. Någon att laga mat med, eller till. Att somna bredvid någon. Det är något jag verkligen saknar. Men jag kommer inte att stressa fram något, även om det är något jag saknar så otroligt mycket. Jag kan säga, med handen på hjärtat, att jag har otroligt svårt att lita på folk. Det är något som jag kämpar med dagligen. Inte minst när jag "träffar" någon. Under åren har ju även självförtroendet försämrats. Vilket gör att jag ofta ifrågasätter varför någon skulle vilja vara med mig och ge mig någon typ av kärlek. Det gör så ont att försöka träffa någon och direkt känna "inte en chans att den här personen vill träffa mig igen" eller "varför skulle den personen vilja träffa mig". Jag är hela tiden orolig för att jag kommer hamna i ett uruselt förhållande igen. Att bli sviken och "cheated on" igen. Nog om mig. Kära ungdomar och gamlingar.. Igår när jag åkte hem ifrån Motala så funderade jag otroligt mycket på varför man är otrogen. Varför i hela helvetet man inte bara kan hålla sig till en person och om man känner att man nu måste ha någon annan - att man inte bara kan öppna käften och säga det? Är du i ett förhållande och känner att du vill ligga med någon annan . ja, men säg det innan du gör något då! Jag förstår inte att det kan vara så svårt. Du gör dig själv och personen som antagligen tycker om dig en jävligt stort tjänst. Ursäkta svordomarna men när man har två rövhål till ex så vet man tro det eller ej vad man pratar om. Hade dom varit "man enough" att säga sanningen och hur dom kände så hade jag kanske sluppit att tveka så mycket och ifrågasätta allt. Så gör er själva och personer i er närhet en tjänst - sluta ljuga och säg som det är. "Trust takes years to build, seconds to break & forever to repair"/M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar