Igår när jag åkte bil in till Anderstorp så lyssnade jag på Håkan Hellström. Textlyssnare som jag är så gillar jag Håkans musik. Jag tycker att han skriver väldigt bra och väldigt mycket av det han skriver kan man själv relatera till. Så kom låten "Bara dårar rusar in". Den avslutas med "Ibland är en lögn det finaste man har". Det är något som jag verkligen kan relatera till.
Sommaren 2013 träffade jag en människa som skulle förändra mitt liv på många sätt. I början var det mest positivt. Ni vet när man går runt och är glad och ler åt alla. Det bara känns som att man svävar på små rosa moln. En helt underbar känsla om ni frågar mig. Efter att ha svävat på dom där rosa molnen ett tag så förstod jag att en dag kommer dom här molnen att bli gråa åskmoln. Så blev det. Jag förstod snabbt att jag valt att dela mitt liv med någon som andra människor också ville dela sitt liv med. Vilken jag förstår, för tiden vi spenderade bara han och jag, den var helt underbar. Tiden vi inte spenderade med varandra var ett rent helvete. Dom första 9 månaderna var jag för blåögd förr att förstå att den här människa skulle kunna ljuga för mig. Ska vi inte bara komma överens om en sak - SANNINGEN KOMMER ALLTID FRAM - och så även i det här fallet.
Första gången jag fick det svart på vitt var när en tjej hörde av sig till mig. Hon var från samma land som personen jag delade mitt liv med. Hon ville gärna ringa mig för hon hade något hon ville berätta. Okej, tänkte jag och gav ut mitt telefonnummer. Min telefon ringde och det är ett samtal jag aldrig glömmer. Det var som att få en kniv i hjärtat. "Jag har legat med honom. Det var hemma hon honom, i hans säng." Jag blev stum. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag sa inte så mycket mer än att jag tackade henne för att hon ringde. Jag insåg snabbt att jag levde med en lögnare. Jag började tänka tillbaka. Alla dom där tjejerna han hade på snapchat som han "aldrig" pratade med. Det var tjejer han pratade med när jag inte var i närheten. Jag började ifrågasätta allt. Dom där bra stunderna, hur kunde dom vara så bra? Hur kunde jag älska en människa som ljög för mig dagligen? Jag gick över lik för den här personen när han i själva verket inte ens skulle gå över myror för mig.
Dum som jag var så trodde jag på när han sa att han älskade mig mer än något annat och att det aldrig skulle hända igen. Han grät ju. Då måste det ju vara äkta. Eller? Nej, inte alls. Ju mer tiden gick, desto mer insåg jag att den här personen hade mig som en trygghet men var inte rädd för att förlora mig. Vi delade våra liv i 1,5 år. Då valde han att åka iväg till andra sidan jorden för andra gången under vårt förhållande. Då insåg jag vad som skulle hända. Julen 2014 var en av dom tuffaste i mitt liv. När personen man älskar är på andra sidan jorden och man vet att det som händer där, det stannar där. Januari 2015 tog det slut. Jag var väldigt långt nere. Det var dagar som jag inte trodde att jag skulle komma ur sängen. Tiden gick och jag började komma tillbaka till mig själv.
Sen kom dagen då en person ifrågasätter min vänskap till en av mina dåvarande tjejkompisar. Ännu en gång skulle jag få en kniv satt i mitt hjärta. "Du vet att hon låg med ditt ex när ni var tillsammans va?" Jag menar.. Hur är det möjligt? Först så trodde jag inte på det, men snabbt så förstod jag att även det här var en hjärtskärande sanning. Jag stod återigen på ruta ett. Men nu började jag även ifrågasätta om mina vänner var ärliga och sa sanningen. Under hur lång tid har dom har personerna ljugit för mig? Det är något som än idag inte är besvarat.
Jag började stänga in mig mer och mer. Jag träffade knappt folk på ca ett halvt år. När jag väl skulle släppa in någon i mitt liv så tog han mig med storm. En person som jag tidigare haft kontakt med och som hade hjälpt mig ur en knivig situation när jag blev övergiven av min före detta. Vi började träffas och jag föll pladask. Jag trodde än en gång att jag träffat mitt livs kärlek och blev blåögd, eller kanske till och med blind.
Under sommarn bodde han i europa, vintern i USA. Åter igen svävade jag på dom där rosa molnen och mådde hur bra som helst. Jag hade träffat en person som kunde visa sin kärlek till mig, utan att skämmas för det. Han var ju världens roligaste och mest älskvärda person. Bara en sån sak att flyga till Sverige, be en av mina tjejkompisar hämta honom på flygplatsen och komma och överraska mig med blommor och en nallebjörn när min kära farfar somnat in. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Kärleken flödade. Vi hade det hur bra som helst. Dom dagarna vi inte träffades så pratade vi via FaceTime i flera timmar.
Så kom den dagen då han skulle flyga hem till USA. Vi visste att det skulle bli tufft att vara ifrån varandra och inte ha samma möjlighet att ringa till varandra. Nu var det ju även tidsskillnad att ta hänsyn till. Någonstans i bakhuvudet så cirkulerade vad som hände när mitt ex reste iväg. Skulle min nuvarande kärlek svika mig på samma sätt med lögner och otrohet? Självklart inte, tänkte jag. Vi hade ju bestämt att vi skulle vara ärliga och säga som det var. Det fungerade ändå förvånansvärt bra och jag bokade min resa till USA för att spendera min julafton i USA.
Det började närma sig resan och vi såg verkligen fram emot och ses igen. Då får jag ett meddelande ifrån en annan kille som vill ses. Snabb så gör jag klart för den här personen att jag är i ett förhållande och är inte intresserad i att ses eller prata med honom. Eftersom jag och min kärlek hade bestämt att vi skulle vara ärliga och berätta att för varandra så berättade jag vad den här killen hade skrivit. Dom kände varandra sedan tidigare. Jag skickade till och med en screenshot på vår konversation. Men han litade inte på att jag talade sanning. Tilläggas bör att den här killen som skrev till mig och ville ses bor i England. Med endast två veckor kvar till avresa började han alltså tvivla på mig och blev en helt annan människa. Jag kände inte igen honom. Tänk att min ärlighet kunde skapa ett sånt kaos.
Efter många om och men så flög jag över atlanten i hopp om att julen 2015 skulle bli bättre än julen 2014. Resan var lång, sista flighten var försenad och mitt bagage försvann. Med andra ord så började resan på sämsta tänkbara vis. Jag hoppades på att allt skulle bli bättre när jag kom fram och vi skulle kunna prata med varandra face to face igen. Men nej. Under min första vecka så blev allt så mycket sämre. Han gav i princip fan i att jag hade flugit till andra sidan jorden för att fira jul med honom. Istället fick jag umgås med mig själv medan han åkte till gymmet i flera timmar eller umgås med hans bröder när han skulle på så kallade "arbetsintervjuer". Under hela min tid där så smusslade han med telefonen och än en gång så hade jag träffat en kille som egentligen inte pratade med tjejerna på hans snapchat (om du frågade honom alltså). Även där så kom sanningen fram. Den här gången när han var iväg på "arbetsintervju" och jag var hemma och umgicks med hans kompisar. Dom berättade att han brukade umgås med den här tjejen, dom åkte till gymmet ihop och pratade konstant. Vilket han nekade när jag ifrågasatte allt. Tills den dagen då jag fick bevittna otrohet med mina egna ögon. 10 meter framför mig. Jag var i USA. Personen jag älskade. Snabbt så förstod jag att jag var tvungen att ta mig här ifrån.
Efter några samtal hem till Sverige hade jag en flygbiljett hem. Hade alltså spenderat min jul med att bevittna otrohet. Dagen efter så skulle jag till flygplatsen. Personen jag älskade kunde inte ens följa med mig till flygplatsen för än en gång skulle han på "arbetsintervju". Han syster körde mig till flygplatsen och jag tackade för mig. Minns så väl vad hans syskon sa till mig. "Det var så kul att träffa dig. Vi ber om ursäkt för våran brors beteende. Vi fattar inte vad han håller på med" True shit. Ingen i hans familj förstod vad han höll på med. Det fick mig ändå inte att ångra mig. Jag ville bara hem.
När jag precis hade gått ombord på flygplanet så plingade det till i min telefon. Det var han. Han ville be om ursäkt och sen ville han att jag skulle komma tillbaka. "Det skulle du tänkt på innan" var mitt sista meddelande jag skrev till honom innan jag stängde av telefonen. För att göra den här resan lite värre så ville min kropp säga att nu är det dag att ta det lugnt Malin. Jag började kräkas. 2 gånger/h sprang jag till flygplanets toalett för att kräkas. När jag väl landade i Köpenhamn fick jag hjälp ut från planet. Jag kunde inte stå på mina egna ben. I rullstol transporterades jag till ankomsthallen där mamma väntade på mig. Nyårsafton 2015 spenderades alltså på soffan, illamående och med en kniv i hjärtat.
Den här gången var det lättare för mig att gå vidare. Jag visste att jag hade klarat det en gång innan. Så jag skulle klara det igen. Vilket jag gjorde. Saker och ting förändrades och jag ville att 2016 skulle bli mitt år. Jag kan ju inte påstå att det är mitt år, men jag kan väl säga att jag är tacksam för att jag slipper gå runt och vara "lycklig" över lögner.
Tyvärr så har allt det här gjort att jag ifrågasätter allt och alla. Jag har otroligt svårt att lita på folk. Jag är rädd för att bli sårad. Jag har svårt att släppa in människor i mitt liv. Jag skulle så gärna gå tillbaka till dom dagarna då jag träffade dessa två och bara gått åt ett annat håll. Att veta att man haft två förhållanden som var uppbyggda på lögner, det känns för jävligt.
Men vet ni vad? Ibland är en lögn det finaste man har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar